Skarpt läge

Gunilla Kinn skriver om debatten kring Kanadas militära insats i Afghanistan.

Axess 8/2006

Kanada är inget krigiskt land. Kanada bevarar, liksom Sverige, hellre freden. Det var den dåvarande kanadensiske utrikesministern Lester Pearson som i samband med Suez-krisen kom på det där med FN:s blå baskrar – en idé han lyckades sälja in till generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, och som renderade honom Nobels fredspris 1957. Fredsbevarande trupper, i så gott som all världens krishärdar, är sedan dess en lika stark del av Kanadas identitet som hockey och lönnsirap.

Så såg det även ut för några år sedan, då Kanadas dåvarande liberala regering sade tvärt nej till att delta i USA:s invasion av Irak 2003. Istället satsade den på att skicka fredsbevarande trupper till Kandahar i Afghanistan, ett beslut som hade brett stöd bland kanadensarna i gemen.
Men sedan dess har något hänt. “Kanada, ut ur Afghanistan! Nej till Kanadas militära partnerskap med USA!” står det på flygblad som delats ut av Le Collectif Échec à la Guerre i Montréal, i samband med regeringskritiska demonstrationer under hösten. Den kanadensiska allmänheten har blivit alltmer skeptisk till den kanadensiska militärens närvaro i södra Afghanistan. Opinionen har svängt i takt med att alltfler soldater stupat – drygt 30 bara i år, av totalt ett 40-tal under den tid Kanada funnits på plats. Tidningarna har skildrat hur såväl soldaternas anhöriga som tunga debattörer – som förra nedrustningsambassadören vid FN, Peggy Mason – undrar vad Kanada egentligen har där att göra. Rapporter från tankesmedjan Senlis Council (den färskaste är “Losing Hearts and Minds in Afghanistan”) som har visat att de militära operationerna misslyckats – så att talibanerna fått fäste igen, samt att ekonomin är beroende av opiumodling – har blåst under kritiken.
– Anledningen till att debatten är så intensiv är att att vi inte alls sysslar med fredsoperationer i södra Afghanistan nu. Det handlar om rena strider, med luftbombningar av byar med civila offer samt extremt många dödade och skadade kanadensiska soldater, menar Peggy Mason.
Många ser också Kanada som alltför lierat med den fortgående amerikanska militära operationen i Afghanistan, med USA:s ”War on Terror”. Tanken var från början att samarbeta med brittiska och holländska kolleger – men några sådana hade inte anlänt när de kanadensiska trupperna landade, och istället kom ”Operation Archer”, som den kallas, att samordnas med USA:s. Först i somras tog Nato över kommandot.

Att 2 300 kanadensiska soldater varit och är involverade i strider, i detta fall mot motståndsmän och terrorister, stör deras landsmäns självbild. Det är ju jänkarna som sysslar med sådant.
Tillsammans med Sverige har Kanada länge varit en av världens mest ivriga FN-kramare. Landet har varit drivande i en rad initiativ som moderniserat det multilaterala samarbetet – som kampen mot landminor, “human security”-idén om att fokusera på människors och inte staters säkerhet, och begreppet “skyldighet att skydda” som nu anammats av FN.
Men under de senaste åren har innebörden av vad “fredsbevarande” betyder ändrats. Det som en gång gick ut på att övervaka gränser, eldupphör och vapenstillestånd är idag, sedan Kalla krigets slut, snarare “fredsbyggnad” – eller rentav “fredsframtvingande”. Militära styrkor används ofta till att anlägga vägar och skolor, eller upprätthålla lag och ordning i ett land där statsmakten havererat.

Något sådant var också tanken med Afghanistan-operationen. Men de kanadensiska soldaterna tycks ha drabbats av de amerikanska kollegernas oförmåga att hantera jakten på talibaner. Dessutom har Canadian Armed Forces lobbat hos den nya konservativa regeringen för att få ta en mer aktivt stridande roll, enligt säkerhetsexperten Ernie Regehr på Project Plougshares.
– Regeringen Harper låter som Vita huset nu – att vi måste stanna och slåss tills jobbet är gjort, säger Ernie Regehr.
– Vi ska inte lämna Afghanistan i sticket. Men vi kan nog inte stanna i de talibankontrollerade områdena, utan borde koncentrera oss på att stabilisera övriga delar av landet.

Som bekant brottas även Sverige med övergången till en värld med nya, komplicerade säkerhetsrisker, och övergången till ett insatsförsvar lovar att fler svenska soldater ska ut i världen och tvinga fram fred.
Idag är den svenska närvaron i Afghanistan relativt liten jämfört med Kanadas (cirka 240 soldater i den lugnare, norra delen av landet, med två rapporterade dödsfall), men den kanadensiska erfarenheten kan ändå ses som olycksbådande för vad svenska soldater, politiker och allmänhet kan vänta sig.
Trots detta vill Sveriges utrikesminister snarare satsa på fler liknande insatser än färre.
– Kanada och Sverige har ju en likartad tradition när det gäller deltagande i FN-operationer, säger Carl Bildt på en pressträff i Washington, där han dimpt ner för möten med sina amerikanska kolleger.
Utrikesministern förklarar förvisso att han inte är så insatt i den kanadensiska debatten. Men han konstaterar att hans “bosniska erfarenhet” lärt honom att “vi måste ha förmåga till lite mer robusta operationer” – och då är Kanada ett föredöme, enligt Bildt.
– Kanadensarna har gjort ett mycket stort åtagande i södra Afghanistan. Man kan bara känna en viss beundran för den viljan och förmågan.
Regeringen ska förstärka Sveriges möjlighet att delta i stabilitetsoperationer, genom en ökning av anslagen med 30 procent.
– Var detta kommer att användas är för tidigt att ha någon mening om, säger Carl Bildt.
– Men det innebär att vi har möjlighet till ökat internationellt ansvarstagande. De senaste åren har det skett en viss nedrustning av Sveriges fredsoperationspotential – och den tänker vi återskapa i någon utsträckning.

Dilemmat är att den klassiska bilden av fredsbevarande inte längre passar verkligheten, utom kanske i Cypern. Kanada är ett av få länder som alls haft militär kapacitet att vara i Kandahar-regionen, och demonstranter som de i Montréal har i regel svårt att förklara hur blå baskrar ska hantera säkerhetshot från rebellgrupper, terrorister och opiesmugglare.
Men den kanadensiska regeringen har inte heller lyckats så bra med att visa varför uppdraget i Afghanistan är viktigt. Återstår att se om Carl Bildt klarar opinionsarbetet bättre än sina kanadensiska kolleger, och om Sverige och svenskarna är redo för fredsframtvingande operationer.