Eremit vid köksbordet

Publicerad i Gourmet 3/2005

En kväll för sisådär tvåtusen år sedan önskade den romerske fältherren och finsmakaren Lucius Licinius Lucullus äta ensam. Trött på att dinera i andras sällskap instruerade han sina kockar att laga till en måltid bara för honom.
Men när rätterna kom på bordet blev han besviken. Kvaliteten var inte lika hög som den brukade; vinet för svalt, karpen för torr och såsen för smaklös.
Munskänken ursäktade sig med att ingen i köket väl tänkt att det skulle vara någon kostlig festmåltid, nu när herrn i huset inte hade middagsgäster.
Luculli svar har blivit bevingat: »Det är när jag är ensam ni bör ta som mest hänsyn till maten. Det är då Lucullus äter med Lucullus.«
Nu verkar Lucullus ha haft en praktfull livsstil som är få förunnad i dag – med tolv matsalar, matbord av silver och sköldpaddsskal, och en förkärlek för rätter som näktergalsleverragu, tryfferade elefantsnablar, påfågelshjärna, asiatiska körsbär och armeniska aprikoser. Hur många kockar han hade vågar man inte ens gissa.
Men hans attityd, att det emellanåt är trevligt att »äta middag med sig själv«, kunde nutidsmänniskan gott anamma.
För trots att antalet enpersonshushåll är världsrekordstort i svenska storstäder är ensammåltiden sorgligt nedvärderad. Ack, hur ofta hör man inte vänner och bekanta tala om hur trist de tycker det är att laga och äta mat allena! Att äta ensam betraktas som ett nödvändigt ont, ett sätt att bli mätt som gärna finge ersättas med intag av näringsrika piller. Alltså blir det smörgåsar, konservburksinnanmäte eller fil-å-flingor framför TV:n, när ingen står till buds som middagsumgänge.
Ätande och social samvaro i glada vänners lag är intimt förknippade. Trots att det fria singellivet glamouriserats i åratal räknar såväl kokböcker som matförpackningar oftast med tvåsamhet och kärnfamiljande, eller att de ensamvarande åtminstone har vett att bjuda hem bekanta på middag. Måltiden som kulturellt fenomen är laddad med värden som gör att det känns helt fel för de flesta att äta solokvist. Singlar, fångade i sin ocean av frihet, spär på mytbildningen och lurar sig själva när de betonar ensamätandets tristess.
Jag har aldrig känt igen mig i att det skulle vara så hemskt att laga mat bara till sig själv. Visserligen lider jag av ett kroniskt, patologiskt betingat behov att ställa till med middagsbjudningar i tid och otid – till exempel när jag kommit på någon fantastisk kombination av gäster som bara måste få träffa varandra. Och visst är få saker så tillfredsställande som att bjuda någon som verkligen uppskattar det på mat.
Men det innebär inte att jag inte också kan lägga ner min själ i att laga något till bara mig. För det är ju just när man slipper ta hänsyn till glupska gäster, gnällande barn eller respektive med ätstörningar som man verkligen kan gå loss i köket.
Att laga mat till sig själv, och att sedan äta den ensam, är i själva verket höjden av njutning. Det är då man kan låta matlagningen ta den tid den tar, lägga upp maten extra vackert, duka fint och mumsa i sin egen takt.
En som förstod detta var den legendariska matskribenten Mary Frances Kennedy Fisher. Det är från hennes The art of eating jag snott berättelsen om Lucullus. Och i essän Dining alone, från amerikanska Gourmet 1948, berättar hon om hur hon – i stället för att växla mellan kex och burksoppa hemma och måltider på krogen – började äta bra mat i sin Hollywoodlägenhet, lagad på ingredienser av högsta kvalitet och med goda viner därtill.
Fisher inleder med att förklara att hon har en misantropisk attityd i det att hon hellre äter med sig själv som enda sällskap än med de flesta hon känner, precis som hon vet få som hon kan tänka sig att be, sova, dansa eller sjunga tillsammans med. Hon har också skrivit att människor är lyckligast till bords när de är »mycket unga, mycket kära, eller mycket ensamma«.
Min väninna K är helt inne på min, Luculli och Fishers linje:
»Att äta ensam är underbart. Det gör mig trygg och lugn och ger mig energi. Jag sitter i köket, vid bordet med full uppsikt över rummet, och radar upp läckerheterna framför mig. Lyssnar gärna på P1, helst kulturnyheter av någon sort, som sällskap. Efter måltiden lägger jag mig på sängen och smälter maten, och känner mig mycket nöjd med min ansträngning att laga något gott och närande.«
Hmm... i K:s fall kan »det goda och närande« bli lättkokta haricots verts med Nobisdressing; lammfärsbiffar, potatisgratäng, ugnsstekta rödbetor och grönsallad. Inte underligt om hon inte vill dela med sig! K berättar om hur skönt hon tycker det är att äta själv, eftersom hon slipper prata, tänka och umgås, och kan koncentrera sig på att njuta av maten med alla sinnen.
Det enda tråkiga med att vara ensam i köket och matbordet är väl att man också blir allena vid diskhon. Det slapp säkert Lucullus.

Se även Eremit på krogen!