Rice

Publicerat i Fokus, augusti 2006

• “Dumpa Condi” löd rubriken till en nätartikel i Insight Magazine, utgiven av konservativa Washington Times i juli.
Enligt texten har inflytelserika politiker satt press på president George Bush för att förmå honom att avsätta Condoleezza Rice som utrikesminister, och låta henne återgå till en mer anonym roll som rådgivare. De antyder att hon agerat inkompetent i sommarens Mellanöstern-kriser, med sina försök till diplomatiskt finlir och vilja att diskutera med Damaskus.
De neo-konservativa hökarna i kretsen kring vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld vill se en än mer Israel-vänlig linje, och betydligt hårdare tag mot såväl Iran, Syrien och Hizbollah som Nordkorea. Några av dem, som Newt Gingrich och Richard Perle, har attackerat Condoleezza Rice i uttalanden och artiklar. Plötsligt kallas hon inte längre “Doktor Rice”, utan “Fröken Rice”.
Om angreppen på Condi varit allvarligt menade eller mer testballonger tvistar Washingtons “kremlologer” om. Men strålglansen kring den karismatiska utrikesministern har mattats, i takt med att hon tvingats genomgå det elddop som inte minst kriget i Libanon utgjort. Hon har sett trött och sliten ut, och pressen berättar inte längre den fantastiska storyn om den begåvade svarta flickan från Alabama som blev skridskoprinsessa, konsertpianist, rekordung professor, Bushs förtrogna i säkerhetspolitiska spörsmål, utrikesminister och stilikon. Hennes bakgrund som expert på något som inte finns, Sovjetunionen, framställs som daterad.
Till det kommer att hennes uttalande om kriget som “födslovåndor” för demokratin i Mellanöstern väckt kritik från många håll för att vara naivt eller cyniskt.
Condoleezza Rice är inte den första amerikanska utrikesminister som tvingas brottas med Mellanösterns till synes ändlösa konflikthärdar, knappast heller den sista. Men i kanske än högre grad än sina företrädare, Colin Powell och Madeleine Albright – hon har kontinuerlig kontakt med båda – har hon tvingats medla hårt även på hemmaplan, i den evinnerliga klyftan mellan UD och Pentagon.
Nu tycks hon ha investerat all sin prestige i att få igenom avtalet om vapenstillestånd i Libanon i säkerhetsrådsförhandlingarna i New York. Trots rapporter om en spricka mellan henne och Bush – och att hon blir alltmer marginaliserad i USA:s Mellanöstern-politik – tycks hon ännu ha presidentens öra. Men smekmånaden är över.
Gunilla Kinn