Tuesday, August 26, 2003

Renässans för brasiliansk samhällsfilm

Publicerades i Arbetaren (2003)

Gunilla Kinn presenterar tre nya brasilianska filmer, som alla ger bilder av livet i de fattigas kåkstäder och antyder ett förnyat intresse för film om samhällsfxrågor.

”På samma sätt som ”9/11” blivit ett symboliskt nummer i världspolitiken har ”174” blivit en viktig symbol i vår samhällsdebatt och medvetande. Det finns ett ”före” och ett ”efter” Ônibus 174.”
Så sade en deltagare i en diskussion om film och politik på kulturcentrat Espaço Capacete i Rio de Janeiro nyligen.
Även om det nog är att överdriva dess betydelse stämmer det att ônibus 174 fått ett genomslag som få dokumentärfilmer. Den har fått flera utmärkelser på inhemska och internationella festivaler, och i Brasilien har hundratusentals människor sett den.
Framgångarna beror förstås på att filmen är välgjord – men den har också lyckats både spegla och skapa ett förnyat samhällsintresse hos sin publik. Detta har den gemensamt med två spelfilmer som blivit verkliga kassasuccéer – förra årets Cidade de Deus (”Guds stad”) och årets Carandiru som båda dragit mångmiljonpublik.
– Brasiliansk film har upplevt en pånyttfödelse sedan mitten av 1990-talet, då man införde skattelättnader för filmproduktion. Det har lett till att massor av filmer i alla möjliga genrer har producerats, berättar Karyn Riegel, curator på Cinema Tropical som arbetar i Rio de Janeiro med filmutbyte mellan USA och Brasilien.
– Samtidigt har medelklassen blivit mer intresserad av landets sociala problematik. Många lockas av att upptäcka ”den andra sidan” av Brasiliens identitet – underklassens miljöer som är fyllda av våld, droger och fattigdom. Även om det bara är på vita duken.
Det senaste året har motsättningarna mellan den undre världen och myndigheterna skärpts i de brasilianska storstäderna. Det talas rentav om ett pågående inbördeskrig, som bland annat lett till att Rio de Janeiro fått stängas av när knarkkungar och gangsterledare genom sprängladdningar på centrala punkter i staden velat demonstrera sin makt.
I vissa av Rios favelor, kåkstäder, är barnens sannolika livslängd jämförbar med den för barn som lever i krigszoner. Favelorna är knytpunkter för drog- och vapenhandel, och kontrolleras av ligor som polisen inte rår på. Samtidigt är merparten av favelornas invånare vanliga människor som kämpar för att få ihop sina liv trots arbetslöshet, fattigdom, rasism och brist på god sjukvård och utbildning.
Medel- och överklassens brasilianare föredrar ofta att vara lyckligt ovetande om livet i favelorna. Men Ônibus 174 blev en ögonöppnare för många.
Filmen berättar historien om 21-årige Sandro do Nascimento – en före detta gatupojke som den 12 juni 2000 höll hela Brasilien på helspänn, sedan han kapat en lokalbuss mitt i Rio de Janeiro och hotade döda passagerarna han höll i gisslan.
Nyhetskonsumenterna kunde följa det flera timmar långa spelet mellan busskaparen och poliserna i direktsändning. Trots att Sandro do Nascimento till sist gav sig slutade dramat tragiskt. En polis vådasköt en ung kvinna bland passagerarna – och Sandro dog av kvävning i polisarresten samma dag.
En livlig och kritisk mediedebatt om polisens inkompetens, bristande psykologi och övervåld följde, och ledde till att flera polischefer fick avgå från sina poster.
Men med Ônibus 174 har regissören Jose Padilha och hans team lyckats gå flera steg längre. De varvar nyhetsbilderna från kapardramat med tillbakablickar och intervjuer som förklarar hur Sandro de Nascimentos liv blev som det blev.
I nyhetsinslagen framstod han enbart som en kokainpåverkad galning. Den fördjupade bilden visar hur Sandro traumatiserades som pojke, när han blev vittne till hur mamman knivhöggs till döds av rånare.
Snart blev Sandro ett av Rios hundratals gatubarn, för vilka kriminalitet är det enda sättet att överleva. Filmen visar hur han under sin tonårstid åkte in och ut på fruktansvärda ungdomsvårdsskolor, och hur det brasilianska samhället inte ger människor som Sandro någon chans att få ordning på sina liv. Till sist framstår en busskapning som enda sättet att få respons.
Få gatubarn överlever det hårda livet på gatan till vuxen ålder – men några av dem är med och berättar i Ônibus 174, liksom socialarbetaren Yvonne Bezerra de Mello som i över 20 års tid arbetat med hundratals gatubarn, inklusive Sandro.
– Hade polisen tillkallat Yvonne hade hon säkert kunnat tala med honom så att det hade blivit en odramatisk utgång, menar Felipe Lacerda, filmens andreregissör. Men ingen i polisstyrkan på plats verkade tänka på sådant som medling och samtal.
– Vi spårade även upp Sandros moster. Det visade sig att hon hade försökt få vårdnaden om honom, men bara fått sporadisk kontakt genom anstalterna.
Sammantaget lyckas filmen genom ett effektivt bild- och berättarspråk ge förståelse för hur en till synes oförklarlig dramatisk TV-händelse var ett symptom på mycket djupgående problem i det brasilianska samhället.
Filmen Carandiru, som var årets brasilianska bidrag på filmfestivalen i Cannes, ger en färgstark skildring av livet på Detençao Carandiru. Det var ett överbelastat fängelse för tusentals interner i Sao Paolo som sprängdes i luften i fjol, sedan de humanitära missförhållandena blivit alltför uppenbara. 1992 gjorde fångarna uppror mot ledningen, vilket ledde till en brutal militärpolismassaker med 111 dödade.
Några av fängelsets personligheter och deras bakgrund i kåkstäder och tung kriminalitet skildrades i en bok av dess aidsläkare, Drauzio Varella. Boken blev en bästsäljare 1999 – och när filmen som bygger på den hade premiär i april fick den omedelbart flera miljoner brasilianare till biosalongerna.
Carandiru (som presenteras utförligt av Bobo Karlsson i QX, 5 juni 2003) är regisserad av Hector Babenco, i Sverige kanske mest känd för Spindelkvinnans kyss. I Brasilien förknippas han även med filmerna Pixote och Lúcio Flávio som också handlar om människor på samhällets baksida. Han valde att spela in den nya filmen på plats i fängelset innan det sprängdes, med tusentals Carandirufångar som aktörer och statister. Resultatet är en dramatisk och gripande film som är svår att värja sig mot.
Även skådespelarna i Cidade de Deus, Guds stad, är hämtade ur den miljö filmen handlar om, det hårda livet i Rios favelor. Regissörerna Fernando Meirelles och Katja Lund jobbade med 110 ungdomar i en teaterworkshop under ett halvår innan de började filma.
”Guds stad” är namnet på en kåkstad i norra Rio de Janeiro, långt ifrån tjusiga Copacabana och Ipanema. Men ”Favelan som Gud glömde” vore ett riktigare namn. Från att ha varit en myndighetsanlagd förstad för migranter blir området under 70-talet då filmen utspelar sig en av Rios värsta favelor. Även om själva området är filmens verkliga ”huvudperson” får vi följa två pojkar under deras uppväxt – den ene till gangsterledare och kokainlangare, den andre till pressfotograf.
Fernando Meirelles har sagt att han med filmen velat vända sig till en medelklasspublik för att visa dem att Brasilien riskerar att bli som Colombia, om favelans tonåringar inte får alternativ till kokain- och vapenhandel. Hans berättarteknik – där allt går i ett rasande tempo, och där skottlossningarna, avrättningarna och droguppgörelserna avlöser varandra till ackompanjemang av smittande samba – är hämtad från hans bakgrund som reklamfilmsregissör, och har fått kritik för att den snarast glamoriserar favelalivet.
Men Cidade de Deus, som tävlade om årets Oscar för bästa utländska film, har också kritiserats i Riomedierna för att visa en en-dimensionell bild av favelan. Även om den bygger på verkliga händelser (och en bok av författaren Paulo Lins) menar många som jobbar med sociala projekt i kåkstäderna att den inte är bra för favelainvånarnas självuppfattning. För oss andra är ”Guds stad” i alla fall både en visuell explosion och ett knytnävsslag i magen.
– Trots att dessa tre filmer alla handlar om urkänsliga teman blev de populära för att regissörerna lyckats använda en kreativ stil som är mycket brasiliansk, säger den svensk-brasilianska konstnären Isabel Löfgren.
– Kanske kan filmerna få människor att reagera och göra något för att överbrygga klyftorna i samhället. Det tar säkert en eller två generationer innan detta ”något” tar kollektiv form, men debatten har i alla fall börjat.
Samtliga filmer har spritts till biografer världen över. Man kan bara hoppas att de får svensk distribution, dyker upp på Stockholms Filmfestival eller på annat sätt når en svensk publik.
GUNILLA KINN

Monday, August 25, 2003

MR-frågor på jemenitiska

Sommaren 2003 bodde jag i Sana'a, Jemens huvudstad. Detta är en av mina texter därifrån, ett reportage om mänskliga rättigheter som publicerades med text och bild i Amnesty Press.

Jemen har en spirande ”människorättskultur”

Som många andra länder har Jemen tagit ”kriget mot terrorismen” som förevändning för tortyr och arresteringar. Samtidigt har regeringen nyligen tillsatt en minister för mänskliga rättigheter. Amnesty Press har intervjuat henne.


– När vissa personer säger offentligt att det är deras mål att döda människor, då måste vi agera och häkta dem för att förebygga terrorangrepp. Men även terrormisstänkta ska få sina rättigheter tillgodosedda.
Det är den jemenitiska ministern för mänskliga rättigheter som talar. Hennes namn är Amat Al Aleem Alsoswa och hon tillträdde sin post i juni.
Vid sidan av Marocko är Jemen den enda arabstat med ett ministerium för mänskliga rättigheter. MR-kommittéer och en biträdande MR-minister fanns förut – men med Alsoswa i regeringen säger sig president Saleh vilja stärka arbetet med mänskliga rättigheter.
Innan hon blev minister var Amat Al Aleem Alsoswa ambassadör i Holland (sidoackrediterad i Sverige). Hennes gedigna meriter omfattar många internationella regeringsuppdrag om Jemens utveckling. När hon tar emot på sitt ministerium svarar hon snabbt och säkert på alla frågor.
– Alla rättigheter är lika viktiga. Men jag vill särskilt nämna att situationen i fängelserna måste förbättras, säger hon.
Ett annat hjärteämne är kvinnofrågorna. I Jemen är kvinnornas ställning betydligt starkare i lagboken än i det traditionella samhället. Amat Al Aleem Alsoswa vill förändra attityder inom hemmen och stamstrukturerna, så att de kvinnor som vill får utbildning och ökad frihet.
– Jag skulle också vilja införa en institution liknande era ombudsmän. I vår egen islamska traditition finns begreppet al mohtassib. Jag skulle vilja att allmänheten kan vända sig till en mohtassib med klagomål – en person som kan företräda medborgarna, granska myndigheterna och begära rättelser.
Det begås en lång rad övergrepp mot grundläggande rättigheter av jemenitiska myndigheter, även sådana som är förbjudna i landets lagstiftning.
Såväl tortyr som godtyckliga arresteringar och husrannsakningar förekommer, liksom att människor ”försvinner”. Regeringens politiska motståndare är ofta måltavlor. Flera journalister som skriver i oppositionens tidningar har villkorliga domar hängande över sig – ett effektivt sätt att censurera kritiska röster.
Det händer sällan att rättsövergrepp utreds. Och vill Amat Al Aleem Alsoswa ta itu med situationen i Jemens fängelser finns mycket att göra.
– Där finns ingen hälsovård. Häktestiderna är ofta längre än strafftiden för ett visst brott, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande i människorättsgruppen Hood.
– Häktade och fångar får ofta inte ta kontakt med någon advokat. Ibland får familjen ingen information om att någon har satts i fängelse; polisen förnekar all kännedom om personen.
De senaste två åren har situationen förvärrats. Nu hänvisar regeringen till ”kriget mot terrorismen”. Hösten 2001 kom en våg av massarresteringar, deportering av utlänningar och tortyr. Enligt pressuppgifter har hundratals personer suttit eller sitter häktade i Jemen – misstänkta som talibankrigare eller för medlemskap i terrorgrupper som Al Qaida.
Jemen har samarbetat med USA som utbildat landets terroristbekämpare. Men relationen är känslig. Jemen har förgäves krävt det 80-tal jemeniter som sitter i förvar på Kuba utlämnade. USA har dock fått påverka rättegången mot dem som åtalas för bombdådet mot sprängaren USS Cole utanför Jemens kust år 2000.
Men Amat Al Aleem Alsoswa hävdar att hon lyckas ta upp ”sina” frågor utan att bli överkörd av de andra ministrarna, och att de arresteringar som sker inte alls är godtyckliga.
– Både i pressen och i parlamentet är det en livlig debatt om rättsväsendet. Regeringen är påpassad. Myndigheterna måste ta många steg före arrestering av misstänkta. Ibland blir det fel, men det kritiserar vi hårt internt.
Att upphöra med tortyr ”står på dagordningen”, säger Amat Al Aleem Alsoswa, men förklarar att Jemen inte vill hyckla med lagar som är ”omöjliga att efterleva”. Och de avrättningar som förekommer (2001 minst 76) kallar hon ”en del av islamsk rättstradition”, en sista utväg för riktigt grymma brott.
– Frågan är snarare hur Jemen ska agera för att sådana brott inte ska begås. Nu söker vi samarbete med jurister och andra med synpunkter på hur vi bör arbeta.
Även om ministeriet är ett steg i rätt riktning lider det svår brist på juridisk kompetens. Amat Al Aleem Alsoswa själv är inte jurist (hon studerade masskommunikation i Kairo och Washington på 80-talet). Jemenitiska jurister är utbildade i sharia-lagstiftning - inte mänskliga rättigheter i internationell mening.
– Hon är bara minister på papperet! utbrister Khalid Al-Ansi på Hood.
– Departementet är en fin fasad för att Jemen ska få mer bistånd. Visst är Alsoswa en kraftfull person, men hon har ju inga resurser. Regeringen tar alla chanser att förtrycka mänskliga rättigheter så länge den inte utsätts för tryck utifrån.
Hood är en förkortning av ett arabiskt namn, fritt översatt Riksorganisationen för försvar av fri- och rättigheter – ett nätverk med ett 40-tal jurister, journalister, intellektuella och politiker. I Jemen är det civila samhället annars svagt; de ideella MR-organisationerna få.
– Det finns ingen medvetenhet om rättigheter här, vare sig bland beslutsfattare eller hos allmänheten. Människor vet i regel inte att de har några.
Men enligt Khalid Al-Ansi växer sig en jemenitisk ”människorättskultur” allt starkare. Det finns rentav en grupp i parlamentet som engagerar sig i MR-frågor, och som nyligen lade fram en rapport om de långa häktestiderna.
– Regeringen skyller på USA när den spärrar in terroristmisstänkta utan bevis, säger han. Men det är ett svepskäl för att undanröja oppositionen och sätta skräck i folk – typiskt för ett u-land som Jemen.
Men minister Alsoswa menar att det är fel att bara ta upp landets tillkortakommanden.
– Det är lätt att kritisera Jemen, eftersom vi är så svaga ekonomiskt. Vad som bekymrar mig är hur jemeniter behandlas på andra håll, säger hon bestämt. Araber och muslimer möts av så mycket fördomar och särbehandling från myndigheter och medborgare i väst – i just de stater som anklagar oss för att inte leva upp till våra åtaganden om mänskliga rättigheter.

Jemenfakta
Politik: Republiken Jemen bildades när Nord- och Sydjemen enades 1990. President Ali Abdullah Saleh är folkvald och Jemen har många demokratiska drag, som kvinnlig rösträtt. Men röstmygel förekommer, och det är en liten, korrumperad elit som har makten. Regeringen utmanas dock av mäktiga stammar som kontrollerar många områden i framför allt nordvästra Jemen.
Ekonomi: ett av världens fattigaste länder, 148:e plats i UNDP Development Report 2003. Medelinkomst: $350/år (2001).
Befolkning: 20 miljoner, de flesta boende i små byar
Huvudstad: Sana’a, 1 miljon inv
Språk: arabiska
Statsreligion: islam

Bildtexter
– Jemen har stora problem med att efterleva grundläggande civila och politiska rättigheter, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande för nätverket HOOD.
– Vi protesterar mot tortyr, godtyckliga och illegala arresteringar, situationen i fängelserna, och för pressfrihet. Korruptionen i domstolsväsendet är ett allvarlig, liksom myglet med rösterna i de allmänna valen.

– Eftersom Jemen varit scen för flera katastrofala terrordåd känner vi av dilemmat med att bekämpa terroristattacker starkare än många andra stater, säger landets nya, karismatiska MR-minister, Amat Al Alim Alsoswa.
– Vi lyckas inte alltid i våra ambitioner att värna de mänskliga rättigheterna – men det är det många länder som inte gör.


Text och foto: Gunilla Kinn